Del 19: Var han inte en Ängel?
Jag stod på verandan och höll i Maya, jag gosade med henne och hon sa:
- Mamma, morfar! Morfar!
Jag förstod inte vad hon menade men sen hörde jag en smäll..
Jag pussade mayas lena baby hud och sprang upp och la henne i hons barnsäng sen ropade jag efter pappa.
Han svarade väldigt svagt:
- Hejdå.. Pauline.
Jag visste inte vars han var.. Sen såg jag honnom ligga på marken..
2 dagar senare..
Adrian pratade lugnande med mig och sa:
- Ni kommer att träffas igen, en dag så kommer du få träffa honom!
Jag torkade tårarna och svarade:
- Men var han inte en Ängel?
Adrian kramade om mig.
Det är hemskt att mista någon, men att mista den två gånger, är hemskare.
Pappa var alltid med mig i vårt och torrt.
Jag saknar honom så..
Jag läste på graven om och om igen.. Sen tog jag upp en vass sten och ristade in
"Dagen du dog svek du mig,
dagen du dog lämnade du mig,
dagen du dog bestämde jag mig,
dagen därpå var jag hos dig"
Jag snyftade, jag hörde någon bakom mig, men jag visste inte vem.
Det var mamma, som kollade på mig.
Sen satte hon sig bredvid mig och grät.. Sen hörde jag henne mumla nånting..
Jag undrade vad hon sa, sen svarade mamma:
- Förlåt..
Jag sneglade försiktigt upp på mamma, hon grät.
Jag lutade mig bakot, jag var på väg att falla mot marken, men mamma räddade mig och höll om mig och sa:
- Pauline, allt kommer att bli bra..
Ur mamma Annas perspektiv:..
Jag ropade på Adrian.
Han kom och frågade vad det var, jag svarade:
- Ta hand om Pauline, jag har själv bevisat många gånger att jag själv inte kan ta hand om henne.
Hälsa..
Sen sprang jag därifrån..
Kommentarer
Trackback
